Försenad uppdatering...

Eftersom min operation är imorgon så kommer jag självklart ha svårt att skriva på min blogg. Jag återkommer när jag har ork till det. Känner allt er stöd och kommer att kämpa på som bara h-e. kram till er alla.

Organförlust = läskigt

Det närmar sig dagen för mitt nya liv. Mitt nya liv som bröstcancer patient. Har fullt förtroende för kirurgen och övrig personal men har ingen aning om vad som egentligen händer efter operationen. Har fått veta att jag ska ligga kvar ett dygn sen blir det hemfärd, adjö och goodbye.

Brrr, ryser lite av tanken att se mig själv i spegeln efter detta.
Har varit stolt och känt mig snygg med mina två bröst. De har följt med mig på en mycket lång resa, genom pubertet, min 1:a BH, våga ha bikini, pojkvänner, amning och min mans sköna händer. De har gett mig en snygg profil men även sveda och värk när min dotter praktiskt taget satt fast vid dem.

Min dotter och jag hade en liten avskedsceremoni ikväll. Hon pussade på bröstet och sa farväl. Hon har alltid älskat att luta sig mot mig och haft ett skönt, tryggt viloläge, en lagom nackkudde. :-)
Jag vet att framtiden kan ge mig ett nytt och fräscht bröst, fast resan dit kan ta tid. Den som väntar på något gott....

På en stjärnklar himmel

Idag lördag, beslöt vi oss för att göra något kul ihop hela familjen. Vi for och spelade minigolf på GolfGarden med några kompisar. Jättekul! Det blev några Hole-in-one och även några sjuor. Allt spelande gjorde oss hungriga så vi for och åt middag på en restaurang i stan.

När vi kom hem tog jag en skön promenad, ensam med hundarna. Det var fullmåne och stjärnklar, några minusgrader.
En v-formation med sjungande svanar var på väg mot oss, målinriktat till varmare breddgrader. Jag hörde dem på långt avstånd och hundarna lyssnade uppmärksamt.
Vi gick på en grusväg, omringad av en mörk skog blandad med tall och gran. Det stjärnklara ljuset, gav himlen en djupblå färg. Vilken fantastisk syn när svanarnas silhuetter flög precis över oss, rakt genom månskenet. Tänk vad lycklig man kan känna sig för stunden.

Mitt käraste jag har

Vår dotter är lite nere och sover dåligt ibland. Självklart blir hon påverkad. Jag lider så med henne, min lilla älskling. Hon är ett stort stöd för mig, hon lyser upp min vardag och mitt liv. Hon är det allra viktigaste för mig. Beundrar henne som person, hon är varm, omtänksam och en stor glädjespridare.
Kan inte i ord beskriva hur mycket jag älskar henne.

Förberedelser

Har försökt förbereda mig praktiskt inför framtiden. I fredags var jag förbi mitt arbete och lämnade in mitt första sjukintyg. Kändes mycket märkligt, fattar inte varför det ska vara så svårt och tungt att besöka min arbetsplats. Det är en ovan roll för mig att visa mig svag inför alla kollegorna, de har nog oftast uppfattat mig som en glad och positiv person, nu är jag mer dämpad och samlad. Är nog inte så lätt att bemöta mitt ovanliga jag. Vad vet jag, det är endast min egen teori.

Mamma och jag var iväg och köpte några julklappar och inhandlade fler praktiska saker. Har tidigare köpt en mysdress, det kommer ju att bli en hel del hemmatid, varför inte ha något skönt på kroppen.

Försöker tänka ljust på framtiden, vilket gör mig lugn. Har tänkt promenera mera, för att orka ta mig igenom allt och för att rensa hjärnan. Har fått en tidig julklapp av min kära mor, en superfin och skön ulltröja (träningströja). Är helt säker på att den kommer att bli väl använd.

Allt känns fortfarande så overkligt. Fattar inte vad som ska ske. Är fortfarande rätt lugn till sinnet, kan inte göra eller påverka något.

Kommentarer..

gör mig verkligen glad. Tack alla ni som ha lämnat dem och självklart tack till er som väljer att läsa bloggen.

Advent

Snart pyntas varje hem med julstjärnor och adventsljusstakar. Julstök och adventsbak. Jag har tjuvstartat lite, ville hinna med lite adventsmys innan operationen. Elin och mormor har bakat lussekatter. Är trött idag, men vem kan motstå doften av de härliga varma nygräddade saffransbröd. Det väcker suget i magen. Mmmmmmums!

Besök på jobbet..

Igår var jag och träffade mina underbara arbetskamrater på jobbet. När jag kom till parkeringen fick jag en liten känsla av panik och var nästan på väg att vända hemåt. Jag tänkte "vad gör jag här, måste hem", men jag beslöt mig för att parkera bilen och gå in. På mycket darrande ben steg jag in genom entrén. Hela min kropp skakade, vilket nästan blev en dominoeffekt på dem jag mötte. Vi kramades och darrade ihop. Vilket härligt mottagande. Jag älskar verkligen min arbetsplats och alla fina människor som arbetar där.
Ju fler jag träffade och pratade med ju mer avslappnad blev jag. Förstår inte riktigt hur jag kunde känna mig så spänd, men det är nog min oro över andra.
Har valt att berätta angående min sjukdom för väldigt många, och vill inte att det ska vara någon hemlighet för någon. Jag tror att på så sätt det är lättare för de som tar emot informationen att hantera sina egna känslor. De kan med gott samvete vända sig till någon annan och få stöd.
Känner verkligen att jag har en jättestor hejarklack som hjälper mig att kämpa.
Jag vill tacka er alla för allt stöd jag får, ni hjälper mig verkligen att vilja kämpa och komma tillbaka till er igen.
Puss och kram!

Humörsvängningar

En del som jag har pratat med har tyckt att jag har pratat på ett lugnt och samlat sätt. Visst har jag det, men sedan har det svängt fort. Det hjälper att prata för stunden, sedan när jag stannar upp och tar det lugnt bubblar det upp tårar och jag får en klump i halsen.

Jag har ju ingen aning egentlingen om vad som kommer att hända med mig, vilket skrämmer. Har fattat att jag ska opereras och att jag kommer att få fler behandlingar, men hur kommer jag att reagera psykiskt? Att ta bort bröstet är självklart, vill inte ha kvar något "äckelpäckel" men hur kommer jag att reagera efteråt? Det vet jag ju inte och det är väl det som känns så ångestladdat.

Ska kanske börja med mantra, exempelvis ett som jag hörde på TV förra veckan, tror det var Grey´s Anatomy:
Bad dreams, bad dreams go away..
Sweet dreams, sweet dreams here to stay.
God Natt!

Besked

Jaha, idag fick vi äntligen ett besked. Blev inte så överraskad av det, självklart känns det mycket tråkigt men det var ändå väntat.
Jag har bröstcancer. En del av mina värden är inte bra, vilket innebär att cancern är lite aggressiv. Det finns en risk att den sprider sig. Puh, känns fortfarande som om det är en dröm. Händer detta verkligen mig och oss?

På måndag blir jag opererad, därefter sker en process av läkning och analyser. En behandlingsplan kommer att läggas upp, mest troligt kommer jag att få cellgifter men det kan även bli strålning.

Skönt med ett besked, nu gäller det att kämpa metodiskt, dag för dag. Jag kommer ju att bli frisk.Min familj är förstås ledsen men min dotter och jag kunde iaf skoja lite om vilka peruker jag kan ha. En dag kan jag vara Pippi Långstrump, nästa dag en häxa, nästa dag en tuff popartist med lila page. Måste se lite ljusglimtar i allt elände.
Det som verkligen kommer att hjälpa är allt stöd jag får och känner från nära och kära. Dessutom känns det skönt att prata och skriva av sig lite. Visst kommer samma saker upp lite då och då, men det är en del i processen.

Tack alla goa vänner för att ni finns! kramar till er alla

Mörka tider med ljuset i fokus

Tur är väl ändå att det är första advent till helgen, på så sätt kan man förgylla hemmet med julstjärnor, adventsljusstakar och vackert sken av tända stearinljus.
Det som skänker mig glädje och energi just nu är en jättefin vitblommande azalea som jag köpte förra veckan. Så otroligt vacker, massor med blommor, utslagna och välkommande. Att se den väcker beundran för den livskraft som den har.

Har sådan saknad utav solljus. Det lilla som var framme i helgen var så efterlängtat. Hur ska det gå framöver, när vi nu går mot ännu mörkare tider. Det bästa för mig blir nog att köpa ännu fler stearinljus och azaleor.

Ta för givet..

Alla som får veta min situation blir så klart väldigt chockade. Vi känner stort stöd och vet att vi kan be om hjälp om så behövs.
Det är hemskt att inse att man verkligen tar varandra så givet. Man ska bara finnas där..plötsligt när något hemskt händer inser man hur viktig personen är och hur mycket man älskar den.

Jag har fortfarande hoppet kvar att det inte ska vara något skumt med mitt bröst..men tankarna svänger fort. De far hur som helst, finns inget fokus på något.

Känslan i kroppen känns tyngre ju längre jag får vänta på besked. Ont i bröstkorgen, känner rädsla, ilska, oro, ledsamhet och hopp på samma gång. Förvirrande, eller hur?

Tänk vad det vänder fort...

För några veckor sedan upptäckte jag en förändring i mitt vänstra bröst. Kan inte beskriva känslan jag fick just då, men beslöt mig för att boka en tid hos mammografin. Det tog ett tag innan jag fick kallelsen för undersökning. Under den tiden av väntan kände jag på mitt bröst och hoppades att "bulan" hade försvunnit. Tyvärr var den där, lika gåtfull och konstig. Det är snart en vecka sedan jag var på mammografin. Hela den här veckan har varit ett stort virrvarr i min hjärna. Bilderna visade på att det inte är som det ska, och läkaren förmedlade att det med stor sannolikhet var bröstcancer men ville inte säga 100% säkert utan hänvisade till de kommande provsvaren.
Är det inte konstigt..så länge jag inte är 100% bevisad så tror jag och hoppas på att det inte ska vara något. Utan endast en ful, oregelbunden konstig fettknöl. Dagar har gått, tankar och känslor har pendlat mellan hopp och förtvivlan. Jag vet att jag kommer att klara detta hur det än blir.

För en vecka sedan var jag arg på vår hund Qipper när han inte ville vara på utställning. Nu är jag arg på det här...Det vänder fort.