Vila i frid, Linda

Efter en hård kamp har vår kära bloggvän Linda somnat in. Det känns förjävligt just nu. Varför ska denna skitcancer finnas och beröva fina människor livet. Är så ledsen, tänker på henne, hur hon hade det de sista dagarna, tänker på hennes familj...barnen som förlorat sin mamma..Lars som förlorat sin älskade fru.

Livet är verkligen tufft. Samtidigt som jag känner sorg, blir jag mer och mer förbannad. Vill ge igen. En sak som jag kan göra är att skänka pengar till cancerforskningen, på så sätt kan det tas fram fler mediciner som hjälper...fler kan bli botade. Lindas insamling har inbringat massor med tusenlappar, jag ber er som läser detta att skänka pengar, för alla drabbade..mammor, pappor, barn, mor och farföräldrar, kusiner, vänner, arbetskamrater... för det är ju så ALLA kan drabbas.

Jag tänder ett ljus för att hedra Linda. Det får stå i fönstret så att alla kan se det. KRAM

Tummen upp..

STORT TACK TILL ER ALLA!

Vad jag är glad som har alla er. Helt underbart att läsa alla fina kommentarer, sms och facebook inlägg.

Kom hem ikväll. ca. 19.15. Trött men glad. Alla prover var bra, blodtryck och puls likaså. Träffen med Nisse var fort avklarat, en pratstund, lite kläm och känn. Det är en sådan ofantlig lättnad efteråt, när den stora anspänningen försvinner. Helt galet hur man kan stressa upp sig så. Det tunga är att jag kan känna ett dåligt samvete över att få ett bra provresultat och känna glädje över det, tycker det är så orättvist när så många andra inte får vara med om det.

Det blir ingen mammografikontroll som jag trodde, utan det görs endast en gång per år. Det är inte bra att utsätta kroppen för allt för många mammografier. Nästa kontroll blir om sex månader. Nisse skulle försöka ordna så att alla prover kan tas i Sunderbyn istället. När jag är med i en studie så tas det alltid extra rör för infrysning som förvaras hos forskningsenheten. Berättade om mina exem som jag har fått under ex. träning. Han sa att jag skulle vara uppmärksam, det kan vara av mitt Tamoxifen. Jag skulle höra av mig om jag får det igen. Han var förvånad över att jag hade venporten kvar. Fast jag vet att det var han som ansåg att jag skulle behålla den . Nåväl, jag ska kontakta bröstsköterskan och boka upp en tid för att ta bort den. Härligt befriande!

Det allra roligaste var att jag hann träffa en BC kompis från strålningstiden i Umeå. Vi käkade lunch tillsammans. Höll knappt på att känna igen henne, hon hade så mycket hår. :-) Självklart saknar jag de stunder då vi kunde ha lite längre samtalsstunder men är jättenöjd med det som blev.Innan bussen var jag så klart förbi Oasen, terapiverksamheten. Skulle nog aldrig förlåta mig själv om jag missade att säga hej till dem. Nog för att de träffar så många människor, varför skulle de komma ihåg just mig. Tror nog ändå att de gjorde det. Blev iaf väldigt glad över att få träffa dem igen.

Är helt slut i kroppen och knoppen. Fast jag bara har suttit och skumpat på en buss i flera timmar så känns det värre än efter ett marathonlopp i kroppen. Nu blir det godnatt saga.

Ännu en gång, stort tack för alla varma hälsningar...nu säger vi hejdå till cancermonstret.

KRAM

Väntar med ångest

Jag går bara omkring här hemma och gör ingenting. Bara vandrar, sätter mig en stund, sedan upp igen. Kl. 16.00 kommer taxin. Åhh, jag vill verkligen inte åka men jag måste. Ångesten har börjat krypa fram, den där klumpen i magen, huvudvärken, nedstämdheten och ängslan. Jag kommer fram sent idag, bara att gå och lägga sig. Hoppas att jag kan somna. Har inte bestämt mig om jag ska ta med mig insomningstabletter eller inte, fast det kanske är bra. Tankarna brukar vara svåra att schasa iväg på kvällen. Jag vill känna mig pigg och "fräsch" när jag ska träffa läkaren, fast egentligen...varför måste jag det? Ja, det är väl bara så jag är.

Själva mammografin blir ju som vanligt i Sunderbyn, hoppas att de är snabba på skicka kallelsen. Tycker nog att det är den värsta kontrollen, allt kommer tillbaka igen. Det första steget mot det hemska. Jag måste nog vända den där tanken och se det som första steget mot ännu en cancerfri period. Men man vet ju inte det förrän undersökningen är gjord. Jag försöker verkligen tänka positivt, ibland är det så svårt.

Igår, på pubafton, bland alla trevliga vänner och bekanta så kände jag mig stark, oövervinnerlig men en stark positivism och framtidstro. Idag (utan sviter av gårdagen) så är det som om någon har slagit till mig i huvudet, tror det var cancermonstret. VAKNA! Det fattar du väl, livet är en berg och dalbana, ibland ett rent helvete, sånt är livet, deal with it..du klarar det..du kommer över det! Men varför kan inte livet vara ett platt landskap men bara några smågropar. Det är inte så jävla lätt alltid. Motgång föder framgång..jo visst men till slut finns det ingen ork kvar att ta sig framåt.

Jag tänker så mycket på Linda just nu. Hon kämpar i riktig motvind. Blev så ledsen när jag läste att hon är så trött att hon inte orkar skriva, då är det verkligen illa. För hon är en person som inte ger sig i första taget, hon är en riktig kämpe. Hur dålig hon än har varit så har hon oftast kunnat skriva några rader. Jag hoppas verkligen att hon slipper att ha så ont.

Nu ska jag mysa med familjen en stund, innan jag åker.

Ha det så bra, kära vänner,

KRAM

Lite av varje..

Jag börjar med att berätta att tiderna med provtagning, mugascint och läkarbesök inte gick att rubba. Så det blir bussen ned till Umeå redan på söndagseftermiddagen. Fasiken vad trist, men jag vill samtidigt inte flytta fram tiden ännu fler veckor, nu vill jag göra bort eländet. Tror, om jag inte minns fel, att detta är min sista tur till NUS, resten av kontrollerna kommer då att bli på Sunderby Sjukhus. Skönt! Ja, det var det, nu vill jag inte tänka mer på det...

Är så väldigt glad, jag var hos frisören igår och inte en enda tår rann nedför kinden. Det var inte alls lika traumatiskt och ångestfyllt som förra gången. Men jag påpekade dock för henne att jag ville ha det någon millimeter längre än sist. Är jättenöjd med håret. Ska försöka mig på att ta en bild till imorgon.

Apropå imorgon så ska jag på årsmöte med BCF (tror det var imorgon, hittar inte medlemsbrevet). På kvällen är det pubafton i byn, min man och jag har tänkt gå dit. Elin ska sova över hos en kompis. Det blir trevligt att gå ut och dansa och träffa trevliga människor.
Har tyvärr fortfarande ont i halsen, är inte helt pigg, men hoppas på bättring till imorgon.

Sov gott allihopa!
KRAM

Suck...

Halsen är fortfarande hes och sårig men kroppen känns mycket piggare. Har varit och jobbat idag.

När jag kom hem fanns ett brev från Västerbottens Landsting i postlådan. Redan nu på måndag den 28:e vill de att jag ska komma. Jag tittade på tiden när jag skulle vara där, kl. 09.15.

Hur j-a dumt är det!! Har ju varit där ett antal gånger, har påpekat det ännu fler gånger, de ser väl på adressen var man bor. Finns ingen chans att jag tar mig dit till den tiden. Fast tidigaste bussen går kl. 05.40 så hinner jag inte fram. Köra bil tänker jag inte göra, det klarar jag inte.

Jag blir så irriterad, detta är inte första gången. Försökte ringa tidsbokningen men fick en telefonröst till svar att det fanns inga lediga tider. Nytt försök imorgon.

Varför kan det aldrig flyta på, utan varenda gång måste jag ringa och ändra.

Blir så less...

Nu blir det middag innan dotterns dansträning. Ha en bra kväll.

Kram