Tummen upp..

STORT TACK TILL ER ALLA!

Vad jag är glad som har alla er. Helt underbart att läsa alla fina kommentarer, sms och facebook inlägg.

Kom hem ikväll. ca. 19.15. Trött men glad. Alla prover var bra, blodtryck och puls likaså. Träffen med Nisse var fort avklarat, en pratstund, lite kläm och känn. Det är en sådan ofantlig lättnad efteråt, när den stora anspänningen försvinner. Helt galet hur man kan stressa upp sig så. Det tunga är att jag kan känna ett dåligt samvete över att få ett bra provresultat och känna glädje över det, tycker det är så orättvist när så många andra inte får vara med om det.

Det blir ingen mammografikontroll som jag trodde, utan det görs endast en gång per år. Det är inte bra att utsätta kroppen för allt för många mammografier. Nästa kontroll blir om sex månader. Nisse skulle försöka ordna så att alla prover kan tas i Sunderbyn istället. När jag är med i en studie så tas det alltid extra rör för infrysning som förvaras hos forskningsenheten. Berättade om mina exem som jag har fått under ex. träning. Han sa att jag skulle vara uppmärksam, det kan vara av mitt Tamoxifen. Jag skulle höra av mig om jag får det igen. Han var förvånad över att jag hade venporten kvar. Fast jag vet att det var han som ansåg att jag skulle behålla den . Nåväl, jag ska kontakta bröstsköterskan och boka upp en tid för att ta bort den. Härligt befriande!

Det allra roligaste var att jag hann träffa en BC kompis från strålningstiden i Umeå. Vi käkade lunch tillsammans. Höll knappt på att känna igen henne, hon hade så mycket hår. :-) Självklart saknar jag de stunder då vi kunde ha lite längre samtalsstunder men är jättenöjd med det som blev.Innan bussen var jag så klart förbi Oasen, terapiverksamheten. Skulle nog aldrig förlåta mig själv om jag missade att säga hej till dem. Nog för att de träffar så många människor, varför skulle de komma ihåg just mig. Tror nog ändå att de gjorde det. Blev iaf väldigt glad över att få träffa dem igen.

Är helt slut i kroppen och knoppen. Fast jag bara har suttit och skumpat på en buss i flera timmar så känns det värre än efter ett marathonlopp i kroppen. Nu blir det godnatt saga.

Ännu en gång, stort tack för alla varma hälsningar...nu säger vi hejdå till cancermonstret.

KRAM