Kompisar från förr..

Imorse vaknade jag mot en bättre dag, utan magont och mindre snuvig. Det bästa var att det hade slutat snöa, Yippi!

Jag är ingen orolig eller nedstämt person normalt men ibland måste jag tillåta mig att vara så när känslan dyker upp, speciellt nu under min sjukdomstid. Ibland är det oundvikligt att tycka synd om sig själv, speciellt när saker och ting inte blir som planerat. Som tur är har jag en förmåga att upptäcka och vända saker till det positiva, vilket hjälper mig framåt. Något som är ännu bättre är när jag får hjälp av andra att kämpa; genom telefonsamtal, besök, vykort, sms m.m.

I helgen fick jag ett kärt besök av en arbetskamrat som överlämnade en fin blombukett. Blev väldigt överraskad och glad. Vi hade ett trevlig samtal över en kopp te. På kvällen kunde jag njuta en stund av några grannars trevliga sällskap. Jag är van ett rätt socialt liv, framförallt via arbetet, så det bli väldigt ensamt på dagarna eftersom de flesta jag känner jobbar och går i skolan. Så alla besök jag gör eller får uppskattar jag mycket högt.

Idag blev jag extra glad, när jag hämtade posten. Det var ett vykort(bilden) från mina före detta arbetskamrater på Åhléns. Det är snart 9 år sedan jag slutade arbeta där, att de kom ihåg mig är en otroligt fin gest. Så gulligt av dem, blev riktigt rörd. Tack snälla ni för omtanken!

Det krävs inte mycket för att göra en människa glad, det gäller bara att agera. Jag vet att jag allt för ofta tänker men agerar lite för sällan, ska försöka bättre mig på det. Om jag blir så glad utav ett vykort, så borde det garanterat finnas fler som får den känslan.

Vem vet vem det drabbar nästa gång. :-)

Nu räcker det med snö

Idag var det tänkt att jag och min dotter skulle fara på ett Fotvårdsparty hos min kära kusin. Dessvärre drabbades jag av en slags maginfluensa under natten så jag fick ringa och ställa in vårt besök.

Efter samtalet med kusinen upptäckte jag att om jag ändå hade varit kry skulle vi ändå haft förhinder att lämna vårt hus. Snön har vräkt ned utan uppehåll från igår eftermiddag och gör det fortfarande. Plogbilen har skapat en halvmeters hög plogvall både vid entré gången och garage uppfarten, vilken gör det omöjligt för oss att åka någonstans.

Min man är bortrest och jag har "skottförbud" av doktorn. Jaha, så är det, inget att göra åt. Stackars, stackars gubben! Vilket tråkigt välkomnande han får när han kommer hem, jag önskar verkligen att jag kunde hjälpa till.

Kommer att tillbringa dagen inomhus. Jag och dottern ska ha ett eget fotvårdsparty här hemma. Ett härligt doftbad och en varm kopp te, kommer att göra susen. Hoppas att jag får lite balans i magen också.

Tror alla hoppas att det snart tar slut snö. Jag fattar inte hur det ska hinna töa bort inom en månad. Det finns inga fler ställen att placera den på. Visst är det fint med snö under den här vackra vårvintertiden, när man åker längd- och slalomskidor och skoter, men vi behöver inget mer.

Imorgon börjar en ny vecka, påskveckan. Önskar att solen kommer att visa sig lite "äggstra" mycket och att vi får njuta av snön på ett mer tillfredsställande sätt,t.ex. sittandes i en snögrop med en kopp varm choklad.

Fredagsmys..

Tycker verkligen om fredagar..även nu när jag är sjukskriven. För mig är fredagar avkoppling och fest. Oftast har vi bestämt tillsammans vad vi ska äta, en favoriträtt som alla gillar gör att alla blir nöjda och ser fram emot det lika mycket. Lite gott att dricka till förhöjer det ännu mera. Efter maten brukar kvällen vanligtvis avslutas i tvsoffan, tittandes, slumrandes och till sist sovandes.

Alla har vi vår egen variant på fredagsmys, det är väl därför fredagskvällen är så speciell. Ikväll kommer min dotter och jag avnjuta en sushimiddag. Tyvärr är min man bortrest, så han missar dessa läckerheter.

Önskar er alla en mysig fredag. Kram

Promenader..

Varför ska man vara så envis? Oftast mår jag bäst på morgonen vilket är skönt, men det lurar hjärnan lite också.

Igår var det ytterligare en superhärlig vårvinter dag med klar himmel och sol. Jag och hundarna promenerade med dottern till skolan. Det vackra vädret lockade mig att fortsätta vidare, i sakta mak. Två timmar senare ringde min mobil, det var min man som efterlyste mig och undrade om det hade hänt något. Oh nej, jag var bara ute och promenerade, det tog bara lite tid.

Väl hemkommen kunde jag njuta en stund i solen. Efter lunch kom smärtan. "Min dumma nöt, varför kunde du inte ta det lite lugnt" tänkte jag. Det kändes som att knivar skar in i benet. Strålande smärta och domningar om vartannat. Resten av dagen och kvällen blev så klart lidande.

Gick och la mig tidigt igår kväll. Tog en omgång med spikmattan för att få igång blodcirkulationen. Fick be min man hjälpa mig att lägga undan den innan jag somnade. Har sovit hårt och tungt hela natten. När jag vaknade var det nästan som om jag hade legat orörlig hela natten, benen kändes nästan som förlamade. Efter en stund vaknade de till liv.

Idag blir det ingen promenad, utan vila inomhus. Jag ligger i soffan och har ordnat med alla för nödenheter inom räckhåll; en termos kaffe, mobiltelefon, dator, handkräm, stickning, tidning m.m.
Hundarna sörjer, de är van att få sin promenad, idag får de nöja sig med bus och skoj på tomten.

Visst vill jag ge min kropp motion och rörelse, men den måste få vila också. Tror inte att min hjärna riktigt har förstått det än. En kommunikationsmiss helt enkelt.

Imorgon är en ny bra dag!

Reflektioner..

Många gånger ställer jag mig frågan om varför just jag skulle drabbas av cancer, men varför skulle jag inte göra det? Det finns nog ingenting/ ingen som kan styra över det. Forskningens framgång visar på att vi alla kan leva eftertänksamt och påverka/ reducera risken att drabbas men alla kan få det. Alla vet vi att vissa faktorer är rent skadliga för kroppen, men det är konstigt hur cancern slår olika även på "värsta" renlevnads människan.

Jag funderar inte på om jag har ätit något konstigt eller utsatt mig för farligheter som kan ha gjort skada. Jag ångrar ingenting av det jag gjort i mitt liv. Skulle inte jag vara drabbad skulle någon annan i min närhet kanske bli det. Nu kan jag ta hjälp av min erfarenhet av detta och finnas till för andra som stöd och tröst. Jag lär mig något nytt om mig själv och min omgivning varje vecka.

Idag när jag satt ute på vår altan, invid vindskyddet kände jag ett så härligt lugn. Solen sken och i läan var det varmt, dessutom var jag rejält påklädd. Jag myste, sittandes med en bok i mina händer. Snön yrde våldsamt i böljande stråk över takåsen, men inte direkt på mig. Jag blundade, solens strålar värmde och snön nästan skvittrade i mitt ansikte, för flingorna hann smälta innan de landade i mitt ansikte.
Eftersom jag blundade så kunde det nästan jämföras med en sommardag när det är så varmt att man duschar lite vatten med en duschflaska för att svalka sig. Jag hörde inte vinden ila, utan fåglarnas kvitter och drömde mig bort. Jag ryckte till och boken gled ur mina händer. Det var några sekunders totalt lugn som var helt underbart.

Jag tjatar mycket om min sommarlängtan, men självklart tycker jag om alla årstiderna. Idag upptäckte jag att det går att uppnå känslan ändå, vilken ger mig ännu mer styrka för framtiden.

Framtiden kommer av sig själv, men framstegen får vi göra själva.