Kompisar från förr..

Imorse vaknade jag mot en bättre dag, utan magont och mindre snuvig. Det bästa var att det hade slutat snöa, Yippi!

Jag är ingen orolig eller nedstämt person normalt men ibland måste jag tillåta mig att vara så när känslan dyker upp, speciellt nu under min sjukdomstid. Ibland är det oundvikligt att tycka synd om sig själv, speciellt när saker och ting inte blir som planerat. Som tur är har jag en förmåga att upptäcka och vända saker till det positiva, vilket hjälper mig framåt. Något som är ännu bättre är när jag får hjälp av andra att kämpa; genom telefonsamtal, besök, vykort, sms m.m.

I helgen fick jag ett kärt besök av en arbetskamrat som överlämnade en fin blombukett. Blev väldigt överraskad och glad. Vi hade ett trevlig samtal över en kopp te. På kvällen kunde jag njuta en stund av några grannars trevliga sällskap. Jag är van ett rätt socialt liv, framförallt via arbetet, så det bli väldigt ensamt på dagarna eftersom de flesta jag känner jobbar och går i skolan. Så alla besök jag gör eller får uppskattar jag mycket högt.

Idag blev jag extra glad, när jag hämtade posten. Det var ett vykort(bilden) från mina före detta arbetskamrater på Åhléns. Det är snart 9 år sedan jag slutade arbeta där, att de kom ihåg mig är en otroligt fin gest. Så gulligt av dem, blev riktigt rörd. Tack snälla ni för omtanken!

Det krävs inte mycket för att göra en människa glad, det gäller bara att agera. Jag vet att jag allt för ofta tänker men agerar lite för sällan, ska försöka bättre mig på det. Om jag blir så glad utav ett vykort, så borde det garanterat finnas fler som får den känslan.

Vem vet vem det drabbar nästa gång. :-)