Promenader..

Varför ska man vara så envis? Oftast mår jag bäst på morgonen vilket är skönt, men det lurar hjärnan lite också.

Igår var det ytterligare en superhärlig vårvinter dag med klar himmel och sol. Jag och hundarna promenerade med dottern till skolan. Det vackra vädret lockade mig att fortsätta vidare, i sakta mak. Två timmar senare ringde min mobil, det var min man som efterlyste mig och undrade om det hade hänt något. Oh nej, jag var bara ute och promenerade, det tog bara lite tid.

Väl hemkommen kunde jag njuta en stund i solen. Efter lunch kom smärtan. "Min dumma nöt, varför kunde du inte ta det lite lugnt" tänkte jag. Det kändes som att knivar skar in i benet. Strålande smärta och domningar om vartannat. Resten av dagen och kvällen blev så klart lidande.

Gick och la mig tidigt igår kväll. Tog en omgång med spikmattan för att få igång blodcirkulationen. Fick be min man hjälpa mig att lägga undan den innan jag somnade. Har sovit hårt och tungt hela natten. När jag vaknade var det nästan som om jag hade legat orörlig hela natten, benen kändes nästan som förlamade. Efter en stund vaknade de till liv.

Idag blir det ingen promenad, utan vila inomhus. Jag ligger i soffan och har ordnat med alla för nödenheter inom räckhåll; en termos kaffe, mobiltelefon, dator, handkräm, stickning, tidning m.m.
Hundarna sörjer, de är van att få sin promenad, idag får de nöja sig med bus och skoj på tomten.

Visst vill jag ge min kropp motion och rörelse, men den måste få vila också. Tror inte att min hjärna riktigt har förstått det än. En kommunikationsmiss helt enkelt.

Imorgon är en ny bra dag!