Har aldrig haft dödsångest och funderingar kring döden, men funderingar kring min cancer och om den kan komma tillbaka har jag hela tiden. Ser mig själv alltid levande i mina tankar (och har fokus på det) men känner ett starkt motstånd vissa stunder.
Oftast när jag precis fått behandling och tar en massa mediciner är mitt fokus på biverkningarna men när de har klingat av kommer funderingarna
Hur går egentligen min behandling, är allt ok? Jag kan tvivla ibland, trots att läkarna säger att allt är ok och att värdena visar bra resultat. Jag litar helt på deras kunskaper och erfarenheter, men ibland tvivlar jag i alla fall, konstigt men så är det. En viss rädsla finns inom mig där jag oroar mig över när jag ska drabbas av cancer igen. Vetskapen om att min cancer har en risk för fjärrspridning gör mig nog inte lugn förrän jag blir helt överbevisad motsatsen.
Sådana här frågor och funderingar tror jag vi alla som drabbas av cancer får, spelar nog ingen roll hur bra prognos man har. Jag vet att jag kommer att bli CANCERFRI efter alla mina behandlingar och mediciner men FRISK dröjer nog väldigt länge innan jag blir och känner mig.
Den här veckan har Kunskapskanalen på Svt en veckolång programserie med temat Cancer. Första programmet visades igår. Jag såg det idag, via nätet. Jag grät både för mig själv och för alla andra som drabbas. Jag grät för att jag tyckte synd om dem som har diagnos kronisk cancer (obotlig) och jag grät för min skull, att jag ändå är lyckligt lottad.
Alla har vi mycket gemensamt både i känslor och upplevelser men framförallt vill vi alla leva och det gäller att orka leva i nuet, för det anser jag är meningen med livet.
Det finns olika sätt att leva på beroende på vad man uppskattar och tycker om. Uppfattar som att många av oss som är sjuka uppskattar mer av det vi har runt om kring oss som till exempel; sol, vind, vatten, fågelsång, blommor, humlor som surrar, takdropp m.m. Sen finns det även dem som passar på att göra sådant som de alltid har drömt om men skjutit upp till morgondagen, till exempel: åka på safari, hoppa fallskärm, besöka en vän som bor långt borta, köpa olika saker (båt, stuga m.m.). Båda listorna kan vara hur långa som helst, bara fantasi, behov, önskan och pengar sätter gränserna.
Jag kommer alltid ha frågor och funderingar men jag vet också att många kan jag få svar på bara jag kommer ihåg att förmedla dem vidare till dem som kan besvara (och vissa frågor kanske förblir obesvarade). Jag kommer alltid att ha önskningar, behov och fantasier, och det är upp till mig själv hur och vad jag kan och vill utföra för att leva mitt liv så bra som möjligt.
Solrosen är ett passande namn för min blogg. Det passar in på hur jag är som person. Jag är glad, älskar sol och värme, även vårsolens sköna strålar. Tycker om att göra andra människor glada, jag vill att de ska må bra. Mitt skratt brukar smitta av sig, ibland är det säkert lite irriterande. Jag bjuder på mig själv, likt den solros som skänker frön till nästa års sådd eller mat till småfåglarna på vintern.
Saker som gör mig glad - Fina fiskevatten
tisdag 20 april 2010
söndag 18 april 2010
Trött, magont men nöjd
Den här helgen har varit fantastisk.
Jag tror att det grundades på mitt tillfredställande tillstånd redan på fredagskvällen. Efter mitt besök på jobbet, var jag väldigt trött och slut men lycklig.
Kvällen fortsatte med en trerätters middag som jag överraskade min kära familj med; stekt halloumi med ruccula och körsbärstomater med balsamicosirap som förrätt. Ugnstekt lax, pressad potatis och vitvinssås som varmrätt och till dessert blev det vaniljpannacotta med krossad daim och hallon. Allt detta avnjöts tillsammans med ett gott vin.
Lördagen hade inte det allra bästa vädret men jag fick ändå en skön långpromenad med en väninna. Våra hundar var med så klart. Det blev en varm dusch både för dem och för mig. Min man kom hem från ytterligare en pimpeltävling, han hade vunnit igen. Grattis gubben! Vi ordnade hämtmat till middag och fick senare på kvällen besök av kära vänner.
Söndagen har jag och min dotter tillbringat hos min mor. Det är så länge sedan vi besökte henne, sen jag blev sjuk är det hon som har varit hos oss istället. Dagens snöoväder begränsade vår tid ute, men vi fick ändå en promenad när det klarnade upp lite. Vi har även ritat, spelat spel och skrattat tillsammans. Ibland när jag är övertrött kan jag reagera med hysteriska skrattanfall, idag har det varit så. Tårar har runnit ned på mina kinder från alla skrattsalvor som jag och dottern har levererat på grund av tokigheter som bara hon och jag tycker är roliga.
Under både lördag och söndag har jag haft stora problem med magen. De tabletter jag tog efter förra cellgiftsbehandlingen mot illamående har gett mig väldigt trög mage. För att motverka detta har jag även tagit magdroppar. Dessutom har jag fortsatt med magkatarrtablettera. Alla dessa olika preparat har satt min mage och mig själv på hårda prov. Sömnlöshet, halsbränna,spykänsla, uppblåst mage likt en nio månaders gravid kvinna..ja listan kan göras lång. Allt detta har gjort mig väldigt trött. Idag har det nästan varit svårt att hålla ögonen öppna, försökte sova men det gick inte. Har även sådana svallningar, fryser och svettas omvartannat. Från likblek till blossande röd på nolltid. Kroppen verkar svara bra på min motion, har inte haft lika ont i den som tidigare.
Så här på söndagskvällen kan jag sammanfatta min helg med många olika saker, där de positiva vinner över de negativa. Det känns härligt skönt att kunna njuta och utnyttja stunder då man mår bra men även att kunna ha roligt under de stunder då man inte alls mår så bra.
Jag tror att det grundades på mitt tillfredställande tillstånd redan på fredagskvällen. Efter mitt besök på jobbet, var jag väldigt trött och slut men lycklig.
Kvällen fortsatte med en trerätters middag som jag överraskade min kära familj med; stekt halloumi med ruccula och körsbärstomater med balsamicosirap som förrätt. Ugnstekt lax, pressad potatis och vitvinssås som varmrätt och till dessert blev det vaniljpannacotta med krossad daim och hallon. Allt detta avnjöts tillsammans med ett gott vin.
Lördagen hade inte det allra bästa vädret men jag fick ändå en skön långpromenad med en väninna. Våra hundar var med så klart. Det blev en varm dusch både för dem och för mig. Min man kom hem från ytterligare en pimpeltävling, han hade vunnit igen. Grattis gubben! Vi ordnade hämtmat till middag och fick senare på kvällen besök av kära vänner.
Söndagen har jag och min dotter tillbringat hos min mor. Det är så länge sedan vi besökte henne, sen jag blev sjuk är det hon som har varit hos oss istället. Dagens snöoväder begränsade vår tid ute, men vi fick ändå en promenad när det klarnade upp lite. Vi har även ritat, spelat spel och skrattat tillsammans. Ibland när jag är övertrött kan jag reagera med hysteriska skrattanfall, idag har det varit så. Tårar har runnit ned på mina kinder från alla skrattsalvor som jag och dottern har levererat på grund av tokigheter som bara hon och jag tycker är roliga.
Under både lördag och söndag har jag haft stora problem med magen. De tabletter jag tog efter förra cellgiftsbehandlingen mot illamående har gett mig väldigt trög mage. För att motverka detta har jag även tagit magdroppar. Dessutom har jag fortsatt med magkatarrtablettera. Alla dessa olika preparat har satt min mage och mig själv på hårda prov. Sömnlöshet, halsbränna,spykänsla, uppblåst mage likt en nio månaders gravid kvinna..ja listan kan göras lång. Allt detta har gjort mig väldigt trött. Idag har det nästan varit svårt att hålla ögonen öppna, försökte sova men det gick inte. Har även sådana svallningar, fryser och svettas omvartannat. Från likblek till blossande röd på nolltid. Kroppen verkar svara bra på min motion, har inte haft lika ont i den som tidigare.
Så här på söndagskvällen kan jag sammanfatta min helg med många olika saker, där de positiva vinner över de negativa. Det känns härligt skönt att kunna njuta och utnyttja stunder då man mår bra men även att kunna ha roligt under de stunder då man inte alls mår så bra.
fredag 16 april 2010
Besök på jobbet
Imorse när jag satt och åt frukost samtidigt som jag läste morgontidningen fick jag en inpuls om att jag skulle ta och besöka min arbetsplats. Det var väldigt länge sedan sist, tror det var kring den 20/12, så det var verkligen på tiden.
Sagt och gjort, lika bra att passa på medans hurmöret och kroppen känns ok. Jag bytte genast om från pyjamas till något mer respektabelt. Stod länge och testade olika huvudbonader med beslöt till slut för att ta peruken. Är inte riktigt vän med den, den är lite för stor och varm. Ångrar lite att den har så långt hår, nästa peruk ska ha kortare frisyr.
Nåväl, uppstylad och klar satte jag mig i bilen och styrde kosan mot jobbet. Herregud vad hjärtat bultade (igen), det var ju precis samma känsla som när jag var där i december. Jag förstår inte att det kan kännas så tungt att besöka en plats som är så bekant, både med människor och lokaler. Jag parkerade bilen på en utav besöksplatserna, fick nästan dåligt samvete att ta upp en sådan plats men just nu så är jag ju faktiskt besökare.
Fick en varmt bemötande av alla mina kära arbetskollegor, massor med kramar och välkomsthälsningar. Har under min tid hemma lyckats koppla bort jobbtankar men när man är där på plats igen bubblar de upp lite och jag inser hur mycket jag har saknat alla och allt. De människor som finns där är väldigt omtänksamma och är ändå en del av mitt aktiva liv. Att så många visar sin sympati och värme hjälper mig att kämpa på och längta tillbaka, det är helt underbart.
Käkade lunch på Helmers tillsammans med både gamla och nya kollegor. Det har precis avslutats en stor omflyttning av alla avdelningar så det tog några timmar innan jag hade gått runt och träffat de flesta.
Är helt slut i kroppen efter besöket, men det är helt klart värt det. Jag har haft en underbar dag tillsammans med alla goa människor, så lite värk i huvud och kropp får jag ta.
Ha det bra till nästa gång vi ses, kära vänner.
Sagt och gjort, lika bra att passa på medans hurmöret och kroppen känns ok. Jag bytte genast om från pyjamas till något mer respektabelt. Stod länge och testade olika huvudbonader med beslöt till slut för att ta peruken. Är inte riktigt vän med den, den är lite för stor och varm. Ångrar lite att den har så långt hår, nästa peruk ska ha kortare frisyr.
Nåväl, uppstylad och klar satte jag mig i bilen och styrde kosan mot jobbet. Herregud vad hjärtat bultade (igen), det var ju precis samma känsla som när jag var där i december. Jag förstår inte att det kan kännas så tungt att besöka en plats som är så bekant, både med människor och lokaler. Jag parkerade bilen på en utav besöksplatserna, fick nästan dåligt samvete att ta upp en sådan plats men just nu så är jag ju faktiskt besökare.
Fick en varmt bemötande av alla mina kära arbetskollegor, massor med kramar och välkomsthälsningar. Har under min tid hemma lyckats koppla bort jobbtankar men när man är där på plats igen bubblar de upp lite och jag inser hur mycket jag har saknat alla och allt. De människor som finns där är väldigt omtänksamma och är ändå en del av mitt aktiva liv. Att så många visar sin sympati och värme hjälper mig att kämpa på och längta tillbaka, det är helt underbart.
Käkade lunch på Helmers tillsammans med både gamla och nya kollegor. Det har precis avslutats en stor omflyttning av alla avdelningar så det tog några timmar innan jag hade gått runt och träffat de flesta.
Är helt slut i kroppen efter besöket, men det är helt klart värt det. Jag har haft en underbar dag tillsammans med alla goa människor, så lite värk i huvud och kropp får jag ta.
Ha det bra till nästa gång vi ses, kära vänner.
torsdag 15 april 2010
Växthusfeber
Igår var min kära mor och jag iväg till en handelsträdgård i närheten. Vi skulle köpa några surfinasticklingar. Är det något som jag blir extra glad över så är det att strosa omkring i dessa stora växthus, känna den varma jordiga doften och njuta av den fantastiska färgpaletten.
Vi köpte lite olika sticklingar; surfina, pennningblad, silverfalls samt lite sättlök. Vi passade även på att göra några ärenden på Storheden.
Jag var helt slut i kroppen när jag kom hem, är inte van att "ränna" runt. Puh!
Idag blev det ingen promenad, kroppen sa ifrån. Efter en lugn och vilsam morgon, tittade jag in i mitt eget lilla växthus. Eftersom jag inte har extra värme så har jag inga plantor där just nu, men det är ett bra utrymme för att så frön. Så idag fick några fler fröer komma i jorden; rosenskära, tagetes, zinnia, basilika m.fl.
Mina sådder förvarar jag för tillfället i vardagsrummet, men kommer att sätta ut dem i växthuset när de har vaknat.
En sak kan jag konstatera och det är att trädgård och blommor är verkligen terapi för själen (och kroppen med). Att se växter, gro, växa och blomma ut är fantastiskt. Om man sedan kan äta utav det är det ännu bättre (matgalning som jag är). Allt detta gör att man tänker framåt, den som väntar på något gott..
Visst finns det gånger då odlingen helt misslyckas och man känner sig så besviken, allt jobb i onödan. På något sätt glömmer man snabbt nederlaget och tar lärdom utav det istället. Bättre lycka nästa gång!
Imorgon hoppas jag att kroppen är mer alert, så jag och hundarna kan ta en promenad tillsammans.
Nu blir det en kopp kaffe och lite inspirerande läsning.
tisdag 13 april 2010
Två glada flickor
Visst känns det att våren har kommit, det har varit sådana fina dagar.
För att sammanfatta mitt hälsotillstånd från söndagen så vill jag bara skriva att illamåendet är helt borta, däremot är sömnen varierande. Sömnen verkar ha för vana att stanna längre varannan natt, vilket jag uppskattar mycket eftersom den ger mig sådan skön vila. De övriga dagarna försöker jag ta igen mig på annat sätt.
Idag har varit en fantastisk vårdag. Eftersom jag vaknade tidigt tog jag en morgonpromenad med hundarna. Solen värmde skönt med nordanvinden var retsamt isig.
Solljuset och det intensiva fågelkvittret gjorde så att jag glömde bort kylan. Några vårtecken fick jag se och höra på vägen hem; tofsvipan, duvor och flera fjärilar.
Väl hemma igen satte jag mig i läan på altanen med en kopp kaffe. Temperaturen har visat + 21 grader och hundarna låg och sov på det solvarma trädäcket.
Runt växthuset har odlingsbäddarna börjat tina fram, även hundgården och grillplatsen är framme. Det är fortfarande väldigt mycket snö kvar men det är så härligt när det är sådana här dagar, man riktigt hör hur snön smälter.
Under vintern har jag känt mig osäker att ge mig ut i trafiken eftersom hjärnverksamheten har varit så ofokuserad men nu när vägarna är bara och det är ljust en stor del av dygnet vill jag ge mig ut igen.
En annan som vill ut på vägarna igen är vår dotter. När hon fyllde år blev hon lovad en ny cykel och igår var vi och kollade på några alternativ. Hon hittade en modell som passade henne bra. Idag var min man och köpte cykeln och gissa om hon blev glad när han kom hem. Hon klädde genast på sig och for iväg på en tur, hela hennes kroppsspråk visade på total glädje och frihet.
Jag känner igen den känslan från den tid då jag var i hennes ålder, den långa väntan och längtan efter att få ta fram cykeln, så jag förstår hennes lycka. Det var som om jag såg mig själv i henne, vi var två glada flickor.
För att sammanfatta mitt hälsotillstånd från söndagen så vill jag bara skriva att illamåendet är helt borta, däremot är sömnen varierande. Sömnen verkar ha för vana att stanna längre varannan natt, vilket jag uppskattar mycket eftersom den ger mig sådan skön vila. De övriga dagarna försöker jag ta igen mig på annat sätt.
Idag har varit en fantastisk vårdag. Eftersom jag vaknade tidigt tog jag en morgonpromenad med hundarna. Solen värmde skönt med nordanvinden var retsamt isig.
Solljuset och det intensiva fågelkvittret gjorde så att jag glömde bort kylan. Några vårtecken fick jag se och höra på vägen hem; tofsvipan, duvor och flera fjärilar.
Väl hemma igen satte jag mig i läan på altanen med en kopp kaffe. Temperaturen har visat + 21 grader och hundarna låg och sov på det solvarma trädäcket.
Runt växthuset har odlingsbäddarna börjat tina fram, även hundgården och grillplatsen är framme. Det är fortfarande väldigt mycket snö kvar men det är så härligt när det är sådana här dagar, man riktigt hör hur snön smälter.
Under vintern har jag känt mig osäker att ge mig ut i trafiken eftersom hjärnverksamheten har varit så ofokuserad men nu när vägarna är bara och det är ljust en stor del av dygnet vill jag ge mig ut igen.
En annan som vill ut på vägarna igen är vår dotter. När hon fyllde år blev hon lovad en ny cykel och igår var vi och kollade på några alternativ. Hon hittade en modell som passade henne bra. Idag var min man och köpte cykeln och gissa om hon blev glad när han kom hem. Hon klädde genast på sig och for iväg på en tur, hela hennes kroppsspråk visade på total glädje och frihet.
Jag känner igen den känslan från den tid då jag var i hennes ålder, den långa väntan och längtan efter att få ta fram cykeln, så jag förstår hennes lycka. Det var som om jag såg mig själv i henne, vi var två glada flickor.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)