Superkvinna?

Jag känner mig rädd om vad som komma skall. Snart är min strålningstid över, men vad händer sen?
Då kommer en period då man ska klara sig själv, det är då kraftprovet kör igång. Allt eftersom har jag börjat fatta vad som egentligen sker, har nog varit i en slags förnekelse under en väldigt lång period, att detta händer inte mig.
Har varit pigg men ändå för sjuk för att orka med, smärtan har begränsat rörligheten och hjärncellernas virrvarr har begränsat tankeverksamheten.

Anser att jag mår relativt bra största tiden på dygnet men känner mig lite mer nedstämd. Har lätt till tårar. Har fortfarande en positiv attityd och vet att allt kommer att ordna sig men rädslan är där och knackar på. Vet inte vad jag egentligen är rädd för men den känslan finns där.

Hur länge kommer jag att vara sjukskriven, hur kommer jag att reagera av antihormontabletterna, när kan jag börja jobba och kommer jag att orka med det? Frågorna växer för varje dag..det är bara att vänta in svaren.

Det är tur att jag befinner mig här i Umeå och är omgiven av så många fantastiska människor. Vi finns för varandra, vi stöttar, lyssnar och skrattar. Personalen är jättebra, behöver man hjälp så finns det resurser.

På något sätt verkar det som om jag är en sådan person som människor väljer att prata med, det ger mig en sådan inre styrka och jag blir stärkt av att kunna ge till andra. Tyvärr, har det ibland lett till att jag har glömt bort min egen sjukdom, ansett att andra har det värre än mig själv. Självklart måste jag få tycka synd om mig och om det jag har upplevt, jag måste tillåta mig den självömkan.

Jag är ingen superkvinna, jag är mig själv.