När man minst anar det....

Fick en riktig flashback idag och det gjorde så ont. Är helt slut i kroppen just nu, trodde aldrig att det kunde kännas så starkt.

Det började med en vanlig förmiddag på jobbet. Var lite halvstressad för jag hade en tid att passa direkt efteråt, skulle nämligen klippa mig. Kom i tid och vi pratade lite om hur frisyren skulle se ut. Fick en skön schamponering och hårmassage.
Men när hon började klippa kände jag mig jättekonstig, jag hade sagt att jag ville ha kort men skulle det verkligen vara så HÄR kort? Hon jobbade med en hårtrimmer och plötsligt känner jag hur jag faller tillbaka till den dagen då jag rakade av håret under cellgiftsbehandlingen. Jag fick nästan panik, jag bad henne avbryta och jag började skaka och gråta. Min stackars frisör, som är mycket snäll, duktig och omtänksam, blev helt förskräckt. Hon visste inte riktigt vad hon skulle göra. Jag förklarade att jag var nog inte beredd på att ha håret så här kort, dessutom gav trimmern sådan obehagskänslor.
Men det gick ju inte att göra så mycket åt saken nu än att fortsätta. Jag lugnade mig och hon övertygade mig om att det kommer att bli bra. Vet också att det brukar bli bra, det var bara en sådan oerhört stark känsla.Väl stylad och klar, så kände jag att jag vill hem fort.
Sa till frisören att nästa gång vill jag inte ha lika kort, men om jag känner mig rätt så har jag nog en annan åsikt om någon vecka.

Hade så svårt att bli fri gråten, vet inte om det var annat som skulle ut också. Allt kanske inte berodde på håret. Grät hela vägen hem. Min man jobbar natt så han låg och sov. Han vaknade så klart förskräckt och förvånades över min reaktion, han tyckte jag var jättefin i håret. Tufft och busigt. För mig tror jag nog att allt detta hade en djupare påverkan från allt jag har varit med om. Jag grät ännu mera, trodde inte jag kunde sluta. Min man kunde så klart inte sova vidare utan klev upp istället. Jag däremot la mig under täcket och lyckades slappna av och somnade, sov i nästan 2 timmar. När jag vaknade kände jag mig fortfarande trött, nedstämd men inte ledsen.

Resten av kvällen har känts konstig, inte riktigt som vanligt. Vet att håret kommer att växa ut och att jag kommer att vänja mig vid frisyren, men känslan som jag upplevde idag kommer nog att sitta kvar ett tag.

Det är så konstigt, senast i söndags skrev jag att jag kände mig rätt bra och så händer något sådant här.. Hur länge ska det vara så? Hur ofta kommer jag att ha dessa flashbacks? Är det något som någon utav er har drabbats av?

Ska avsluta nu, ta en skön dusch, gå och lägga mig och vakna gladare.

Stor kram till er alla...