Saker som gör mig glad - Fina fiskevatten

söndag 2 januari 2011

Slalompremiär = Fiasko!

Vilket underbart väder det har varit idag, -9 grader och ingen blåst. Såg verkligen fram emot en stund i slalombacken. Vi packade bilen och for iväg till Måttsundsbacken. Det är ca. 8 kilometer dit så det går fort att vara på plats.
Eftersom det är så nära så är det väldigt enkelt att ta sig dit på eftermiddagen/kvällen och åka några åk. Dessutom är det en så trevlig sysselsättning för hela familjen.

Väl framme så gick vi och löste kort först. Bytte om till slalomskor och hjälm vid bilen. Det finns tre nedfarter, två liftsystem samt en liten barnlift med rullband. Även lite puckelpist och ett "Big Jump". Ni kanske redan har listat ut att vi inte var ensamma om att åka. Backen var välfylld och liftköerna långa.

En liten sträcka med skating från bilen till liftkön gjorde mig helt slut i benen och genomsvettig. Benen och fötterna värkte när jag åkte uppför backen. När vi kom upp på högsta punkten var det dags att lämna liften. Jag ramlade (så klart) och blev sittandes på rumpan. Det värkte så otroligt mkt i ben och fötter, jag andades fort. Värken gjorde så jag hade svårt att ställa mig upp, men min man hjälpte mig. Det kändes pinsamt att jag inte klarade av det själv, men det gick bara inte.

Nu var det bara att ta sig ned. Har nog aldrig känt sådan smärta som jag gjorde då. Vet inte om det berodde på min ovana samt nya pjäxor eller av sviterna från cellgifterna. Jag ville grina, hyperventilerade men kämpade mig ner. Elin och gubben blev så oroliga eftersom jag hade svårt att svara på deras frågor. Mina muskler orkade inte, kändes nästan som konstant sendrag från låret och ner i foten.

Fy fasiken vilket Fiasko! Jag fick helt enkelt avbryta allt och gå till bilen och byta om till vanliga skor. Ett åk blev det endast idag. :-(
Vi stannade ändå några timmar, Elin och min man fortsatte att åka medans jag drack en kopp kaffe och vilade mig.

Jag fattar inte att det kunde bli så här. Vad berodde det på? Allt kan väl ändå inte bero på nya pjäxor, jag blir ju lite orolig när det gjorde så ont. Jag har ju fortfarande ont i benen från behandlingarna. Jag var kanske för optimistisk med att tro att jag skulle kunna klara av att åka. Ja, vad vet man om man inte har försökt. Ska testa att använda pjäxorna här hemma, gå med dom ute och även sitta med dem inomhus.

Så lätt ska jag inte ge mig, det är då ett som är säkert.

Trots den "lilla" ansträngningen och det STORA sendraget, så lär jag nog känna av det imorgon när jag går i trapporna på jobbet.

Ser ändå fram emot nästa gång, då kanske det blir två åk. :-)

Nu blir det en varm dusch och lite massage från dottern.
Ha en skön kväll,
KRAM

3 kommentarer:

  1. Trist att det blev jobbigt och fel. Om det kan vara till någon tröst så har jag också mkt svårt att ta mig upp efter fall, fast jag inte lider av sviter från cellgifter... Jag brukar spänna av mig ena skidan, då går det lättare :) Bara att inse att man inte är en smidig tonåring längre... Hoppas att det går bättre nästa gång!

    SvaraRadera
  2. Usch så trist, hoppas b ara det var nån engångsgrej så att du kan åka mer nästa gång, helt klart du ska på't igen ;)

    Kram Lisbet

    SvaraRadera
  3. Sicken otur! Men du ska se att det inte blir samma nästa gång du prövar. För det ska du väl? Upp på hästen igen!

    /Åsa

    SvaraRadera