Så här gick det..

Efter en lång väntan fick jag till slut göra skelettröntgen. Vilken tid det tog..och vad trött jag blev. Mina ögonlock var lika trötta och tunga som en blodhunds sömniga blick. Bilderna skulle sedan granskas utav en läkare på plats och sedan förmedla svaret till min läkare, så hör jag inget från dem så är väl allt ok.

Inför mammografin var jag riktigt nervös och orolig. Själva bildtagningen gjorde så fruktansvärt ont, eftersom bröstet fortfarande är ömt och knöligt från strålningen. Därefter var det en olidlig väntan. Min oro ökade i takt med att tiden gick. Det var ett par som träffade läkaren före mig, och jag tror att hon var tvungen att genomgå en biopsi. Jag kände nämligen igen det läskiga ljudet (nästan som ett pistolskott)som hördes genom de stängda dörrarna, när de tog finnålsprover med den gigantiska "sprutan". Det är ju inte säkert att de fick något tråkigt besked men jag tyckte ändå väldigt synd om dem.

När det väl var min tur var jag rätt uppe i varv. Samma läkare som för ett år sedan. Hon började med att säga " Ja du Annika, nu är det ett år sedan du var här, hur känns det idag?" Jag svarade knappt hörbart "läskigt, jag är jätteorolig". Hon fortsatte, "Vi ska ta och undersöka dig, ta av dig helt på överkroppen".
Där satt jag med en stor klump i halsen medan både läkare och läkarstuderande undersökte mig med sina (gudskelov) varma händer. Undertiden de kände så tittade de lite då och då på mina bilder, de sa ingenting med de tog bra tid på sig. Kände som om mitt hjärta skulle hoppa ur bröstkorgen.
Tillslut fortsatte läkaren att prata " Jamen, det här ser och känns bra. Det enda vi ser är ärrvävnader från operationen. Vi behöver inte göra något ultraljud, så du är klar nu."
Åh så skönt, så härligt, så underbart...

Senare på eftermiddagen tog jag och min man en skön långpromenad. Jag sa till honom att så här lätt i kroppen har jag nog inte känt mig på länge. Då handlade det inte om viktminskning utan all oro som jag har haft inom mig hade försvunnit.

Ljuvligt!
KRAM!