Tröttheten kommer ikapp

Äntligen har jag fått sova ordentligt. Yippi!

Igår hade jag förmågan att somna om efter att dottern cyklat till skolan. Jag lyckades sova två timmar, det kändes fantastiskt. Inatt var det lite oroligt men jag sov som en stock fram till (hör och häpna) kl. 11.00 på FÖRMIDDAGEN. Det var väldigt skönt och som tur var så sken inte solen ute utan det var mulet och kyligt.
Har en tendens att alltid få dåligt samvete av att ligga i sängen när det är fint väder ute.

Mitt humör har varit mycket stabilare i helgen och under måndagen, till både min och min familjs stora lättnad. Kan hända att allt shoppande i helgen var den rätta medicinen :-), eller så är det bara det gamla vanliga mönstret. Jag mår ju alltid bäst sista veckan innan nästa behandling.

Benen känns faktiskt lättare. Var ute en stund i trädgården både i söndags och igår. Jag prövade att kratta lite försiktigt, kändes inte så bra i armarna men jag njöt ändå. Det doftar så gott ute och det känns fantastiskt att hjälpa våren att spira.

Bokat sjukbussen för min nästa nedresa som ska bli den 17:e maj. Min sista behandling av cytostatika närmar sig. Tänk ändå vad tiden har gått fort, det känns konstigt, tomt. Har svårt att komma ihåg vad som egentligen har hänt under den här tiden mellan januari tills nu. Som tur är har jag min anteckningsbok och bloggen att gå tillbaka till och läsa om tidigare händelser och upplevelser. Det är väl en period som jag både vill och inte vill minnas.

Nu skiner solen ute, så jag ska sätta mig på altanen och ta en kopp kaffe. Återkommer senare...