Tror det börjar gå upp för mig..

att jag faktiskt är sjuk. Jag håller på att bli överbevisad och övertalad via biverkningar, tankar och mediciner.

Tycker helgen har varit bra, mår ändå bättre än vad jag trodde. Jag har inget illamående, vilket känns skönt. Benen är fortfarande blytunga, rodnaden har försvunnit lite. Mina smaklökar är inte som tidigare, vissa smaker är väldigt starka, svider lite och tungan är röd. Aptiten på mat finns men inte lika mycket som tidigare. Har påbörjat kuren för munsvamp.
Magen värker konstant, men inte så att jag lider ändå. Naglarna är fortfarande lite svagt blåa. Drabbades av lite näsblod idag.

Har för första gången funderat mer på det kommande håravfallet. Har inbillat mig att jag har tappat mer strån i helgen än vanligt. Fast så fort händer det ju inte. Testat peruken i omgångar, burit bandanas och knutit sjalar.

Allt känns mycket konstigt. Vissa stunder så känner jag mig så pigg men vissa signaler säger att jag måste ta det lugnt. Har fortfarande svårt att riktigt slappna av, för mig är det att ge upp på något sätt. Någon liten sak vill jag uträtta varje dag, så att jag känner att jag är med i matchen.

Min kära, goa granne kom förbi med pocketböcker, vilket resulterade en liten om möblering i bokhyllan. Har tänkt göra det tidigare, men detta var ett ypperligt tillfälle. Så nöjd man känner sig efteråt, fast det inte var så mycket jobb.

En annan god vän till mig kom förbi med en underbar tulpanmix. En otroligt omtänksam människa som verkar ha obegränsat med givmildhet. Hon är helt underbar.

Min kära man är fantastisk han med. Fick en tulpanbukett av honom också. Han tog en tur till skogen för att koppla av lite, vilket jag verkligen unnar honom. Han måste få ha sin egen tid.

Jag vet att min psykiska och fysiska hälsa påverkas hårt av min sjukdom, och jag vet att den kommer att stärkas till det bättre när jag blir färdig med det här.
Imorgon ser jag fram emot en ny dag med både krämpor, skratt, korsord, musik och annat spännande.