Att läsa bloggar är inspirerande, frustrerande, engagerande och man blir rätt funderande.
Vi är många som kämpar mot Cancermonstret och jag undrar när det egentligen ska sluta, när är kampen över? Fastän mina behandlingar är över (förutom Tamoxifen)så känns det inte som det är över ännu. Kanske om fem år när jag blir friskförklarad, eller kommer det att vara så här resten av mitt liv?
Jag tycker att jag mår bra nu, livet har återvänt men ändå så känner jag mig inte riktigt fri. Upplever att jag fortfarande har behov av att berätta, ibland till helt främmande människor, att jo..jag har faktiskt varit sjuk, bröstcancer. Vet inte varför. Så kul är det inte att se deras chockade miner och höra deras beklagande ord, nämen oh så hemskt..så tråkigt för dig.
Hjälper verkligen antihormontabletterna, fast jag inte har alla biverkningar?
Jag njuter varje dag av nya dofter, smaker och intryck, men även av igenkännande. För faktiskt så är mycket glömt och saknat från förra sommaren. Kommer inte ihåg så jättemycket, men jag minns mina BC vänner, våra vinkvällar, våra samtal, vår fina vänskap.
Så länge jag vet att det finns en återfallsrisk så kan jag inte riktigt slappna av i tanken, men lever ändå ett lyckligt och njutbart liv.
Jag tror på framtiden men är lite rädd för att möta den.
När vi gör det tillsammans så går det bättre,för
Tillsammans är vi starka.
KRAM och godnatt!
Solrosen är ett passande namn för min blogg. Det passar in på hur jag är som person. Jag är glad, älskar sol och värme, även vårsolens sköna strålar. Tycker om att göra andra människor glada, jag vill att de ska må bra. Mitt skratt brukar smitta av sig, ibland är det säkert lite irriterande. Jag bjuder på mig själv, likt den solros som skänker frön till nästa års sådd eller mat till småfåglarna på vintern.
Saker som gör mig glad - Fina fiskevatten
Funderar precis som du. Borde det inte vara över? Opererades i feb. 2010. Sista Herceptinet april 2011. I stället blir mina funderingar allt fler, följer fler bloggar och känner nästan ett större behov nu av att "älta" allt, förmodligen på grund av återfallsrisken. Det hjälper på något underligt sätt att höra att fler drabbade, tänker lika.
SvaraRaderaÄr dock sedan länge tillbaka i "min vanliga vardag", med familj, jobb, träning och njuter av livet. Ser förresten ut att bli en helt underbar dag idag!
Följer din blogg och gillar den jättemycket!
Må så gott och ha en bra dag!
Har följt din blogg ett tag.
SvaraRaderaDet är lite kusligt hur lika många tänker, nu när behandlingarna (förutom Tamoxifen) är över. Visst borde vi få slappa av då och inte oroa oss för om skiten kommer tillbaka. Men....vi har ett cancermoln med oss på vår vandring var än vi går.
Ja, inget blir som förut, men njut av livet du har och dra nytta av det du lärt dig om dig själv och andra. Nog är det fint att vi kan stötta varandra. Bloggen är ett bra sätt. Att skriva den ger terapi och att läsa andras ger lärdom.
SvaraRaderaKram
/Åsa
Jepp - till sammans är vi starka- iallafall så starka som det går !
SvaraRaderaUrsäkta att jag satte tankar i huvudet på dig med tranbär o grapefruit......
Jag hör av mig så snart jag vet mera- har inte fått tak i professoren.
Men sannolikt - förhoppningsvis - så r inte tranbären så illa som jag är skraj för......MAn blir ju helt galen.
Grapefrukt att äta är tydligen sannolikt inte lika dumt som juicen.
Även jag hade helt glömt detta med grapefruit - o har ju fått i mig ett glas här o var- o på Lydiagården där jag var på rehab - så sa den kvinnliga onkologen att det gör inget. Men man ska nog inte dricka det varje dag.... Åter igen- ursäkta - hoppas jag kan lugna oss snart - båda två !!
Tack för att du ringde!! Går fortfarande i väntans tider... Jag hör av mig när jag får veta något.
SvaraRaderaKram Lena