Hemma igen

Usch så otäckt det var. Redan när vi närmade oss parkeringen kände jag mig yr. En klump i magen som sakta men säkert vandrade uppåt. När jag väl satt i väntrummet lekte den med gomspenen som en kräkreflex.

Jag blev hänvisad till en korridor där operationssalar stod i rad med draperierna i givakt. Fick ta av mig på överkroppen och åter igen den vita (eller f.d. vita) skjortan på. Det dröjde ett tag innan jag fick komma in, med darriga ben klev jag över tröskeln.

Allt var iordningställt och det var bara att lägga sig på britsen. Kirurgen hälsade och frågade hur jag mådde. Med en knappt hörbar röst sa jag att jag kände mig ängslig, orolig men ändå bestämd över att slutföra det hela. De sprutade in lokalbedövning, det tog en stund innan det började verka. Gråten var nära, det gjorde ont ..eller var det bara inbillning. Det gröna skynket lades runt snittområdet, samt mot hals och ansikte. Jag började gråta, tårarna rann, de fick vänta en liten stund innan de kunde fortsätta..jag hade svårt att ligga still.
Ett snitt, och borttagning av vävnad som vuxit fast runt venporten, sedan lite mer bedövning....vips så var den borta. Några stygn och omslag så var det färdigt.

Så skönt att bli fri den jäveln! Kände mig yr...mest troligt lågt blodsocker..hade inte hunnit äta lunch innan. Kände mig tom..ledsen men lättnad. Otroligt många känslor, flashbacks.

Var hemma ca. 12.30, åt lunch, drack kaffe och åt en bit sockerkaka till efterrätt. Är trött, har ont men mår jättebra. Ska ta några värktabletter och lägga mig ned en stund.

Är så glad att detta är över, ytterligare ett steg framåt. Yippi!

KRAM!