Belöning eller dumheter?

Ja, allt handlar väl oftast om vad man prioriterar och värderar.
Är själv dålig på att prioritera saker för mig själv, men efter förra årets dramatiska upplevelser så har jag blivit lite bättre. Men var går gränsen?
Hur mycket ska man unna sig och belöna sig med, innan det blir dumheter?
Är det så länge man mår bra av det för stunden eller ska det vara lite mer långsiktigt planerat? Självklart begränsas mycket av ens ekonomiska situation.

Jag kan länge gå och fundera på saker som ska göras eller köpas, men har , som man säger "svårt att få tummen ur". Det rinner ut i sanden, glöms bort, intresset svalnar, blir "dumsnål". Sedan när tanken kommer igen, kan jag säga "fasiken, det skulle jag ha gjort för länge sedan".

Tidigare var jag expert på impulsinköp, numera överväger jag behov, pengar, hur många som jag redan har hemma osv.

Har nyss beställt en fin, dyr, värmefläkt till växthuset samt en växtlampa till förkultivering inomhus. Direkt efter jag gjort beställningen så ångrade jag mig, fast jag ville ha och ansåg mig behöva sakerna. Nu några dagar senare känner jag mig nöjd.
Åt en semla nyss, har längtat efter det hela veckan och nu när den är slut, mår jag illa. Var det värt det, ja jag tycker nog det för det var riktigt gott. Tyvärr minskar mitt mål till min ideal vikt....åhhh... skit samma.
Fast målet om idealvikten begränsar faktiskt vissa impulsköp. :-)

All denna beslutsamhet och funderingar om det jag köper och gör är belöning eller dumheter kanske beror på mitt stjärntecken. Jag är ju VÅG och de kan ju vara lite veliga, ha svårt att bestämma sig, sägs det iaf. Till största del är det så jag är, min personlighet.

Vid årsskiftet gav jag ett nyårslöfte att tänka lite mer på mig själv, så jag får väl ta detta som ett bra argument så att jag inte velar så mycket vid nästa beslutsfattande.
Har en rätt lång önskelista. :-)

Ha en skön fredag,
KRAM