Ytterligare ett steg i rätt riktning

Det är verkligen inte lätt att föreställa sig hur allt ska vara. Inte förrän man är mitt i det eller har varit där som man kan summera och bilda sig en egen uppfattning.

Just den här förvirringen befinner jag mig i, iaf när det gäller jobbet. Har aldrig varit långtidssjukskriven förut och trodde nog inte att det skulle vara så märkligt att börja om och jobba igen. Det finns ingenting att jämföra med kroppens och hjärnans reaktioner. Oftast brukar ändå minnet successivt komma tillbaka och kopplas ihop med igenkännande arbetsuppgifter.
Idag var en sådan dag då jag vågade prova på en igenkännande arbetsuppgift och med lite handledning så klarade jag av det. Åh vilken härlig känsla, en stor sten föll från mitt bröst och det blev genast lättare att blicka framåt mot andra utmaningar.

Den nervositet och oro som skapas över arbetsuppgifter som man har utfört flera gånger om är jättejobbig och jag tror ingen förstår hur detta känns, som inte har varit i samma situation. Genom detta steg framåt kan jag lättare se på framtiden och min totala återgång till arbetslivet.

Att en dag i taget, en arbetsuppgift i taget, sakta med säkert och metodiskt få igång samarbetet mellan hjärnan och kroppen är otroligt viktigt för rehabiliteringen. Självklart krävs det även förstående arbetskollegor, vilket jag har och är otroligt glad över.

Nu blir det ingen fler arbetsträning för mig den här veckan, men ser fram emot nästa vecka då jag ska tillbaka igen.