Solrosen är ett passande namn för min blogg. Det passar in på hur jag är som person. Jag är glad, älskar sol och värme, även vårsolens sköna strålar. Tycker om att göra andra människor glada, jag vill att de ska må bra. Mitt skratt brukar smitta av sig, ibland är det säkert lite irriterande. Jag bjuder på mig själv, likt den solros som skänker frön till nästa års sådd eller mat till småfåglarna på vintern.
måndag 23 augusti 2010
Grubblerierna finns där..
Känner mig både ledsen och glad, är lugn men fundersam, orolig men inte lika rädd längre.
Vet egentligen inte vad jag tänker för tankarna åker runt som en berg och dalbana. Läste igenom mina papper som jag fått utav landstinget sedan jag blev sjuk, har svårt att förstå att allt handlar om mig.
I samband med att jag blev sjukskriven så började jag anteckna i en skrivbok innan jag startade bloggen. Har skrivit i den (parallellt med bloggen) till och med avslutad cellgiftsbehandling. Jag satt och läste i den på kvällen och det kändes mycket märkligt. Jag vet att jag har varit med om en otrolig "resa" men samtidigt kommer jag inte ihåg allt, det finns många minnesluckor där emellan. Har jag verkligen upplevt allt det här?
Kroppens oförmåga att fungera som tidigare bevittnar om att jag HAR upplevt det.
När jag tänker på andra kvinnor som upplevt samma behandling som jag, som fått en försämrad prognos med metastaser så blir jag livrädd. Vill inte veta men kan inte undgå det på grund av att det finns runt omkring mig ( Umeå). Försöker intala mig att detta inte ska drabba mig men ibland är det svårt.
Nu bär det iväg till Umeå igen, min näst sista vecka. Ska se om jag kan få en tid hos min läkare, vill veta gällande sjukskrivningen så en av pusselbitarna kan falla på plats (för ett tag iaf). Dessutom längtar jag efter mina BC kompisar.
Återkommer när jag är där nere....
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Ja, det är verkligen en intensiv, känslostormande och omskakande resa du gjort, både för dig och din familj. Det känns skönt att du snart är på slutdestinationen med strålningen. Det är svårt för oss, som stått bredvid, att förstå allt det du genomlidit. De enda som kan göra det, är dina BC kompisar och andra i samma situation. Nu ser vi i alla fall ljuset i tunneln :) Ha det bäst och KRAMAR!
SvaraRaderaKan ju inte säga att jag förstår hur du har det,som Malin säger så är det bara ni som genomgår samma sak som riktigt förstår.
SvaraRaderaMen jag har sett det på väldigt nära håll,så lite införstådd är jag.
En del dagar kan vara verkligen PEST!
Det är tur att du har en fin familj och goda vänner runt om dig.
Jättekram från Helen
Hellöu hellöu...
SvaraRaderaGod natt, tack för att Du finns.
Annika du är speciell, du är unik, vi alla är speciella och vi är jätte tuffa tjejer!
BC Hanna