Visst känns det att våren har kommit, det har varit sådana fina dagar.
För att sammanfatta mitt hälsotillstånd från söndagen så vill jag bara skriva att illamåendet är helt borta, däremot är sömnen varierande. Sömnen verkar ha för vana att stanna längre varannan natt, vilket jag uppskattar mycket eftersom den ger mig sådan skön vila. De övriga dagarna försöker jag ta igen mig på annat sätt.
Idag har varit en fantastisk vårdag. Eftersom jag vaknade tidigt tog jag en morgonpromenad med hundarna. Solen värmde skönt med nordanvinden var retsamt isig.
Solljuset och det intensiva fågelkvittret gjorde så att jag glömde bort kylan. Några vårtecken fick jag se och höra på vägen hem; tofsvipan, duvor och flera fjärilar.
Väl hemma igen satte jag mig i läan på altanen med en kopp kaffe. Temperaturen har visat + 21 grader och hundarna låg och sov på det solvarma trädäcket.
Runt växthuset har odlingsbäddarna börjat tina fram, även hundgården och grillplatsen är framme. Det är fortfarande väldigt mycket snö kvar men det är så härligt när det är sådana här dagar, man riktigt hör hur snön smälter.
Under vintern har jag känt mig osäker att ge mig ut i trafiken eftersom hjärnverksamheten har varit så ofokuserad men nu när vägarna är bara och det är ljust en stor del av dygnet vill jag ge mig ut igen.
En annan som vill ut på vägarna igen är vår dotter. När hon fyllde år blev hon lovad en ny cykel och igår var vi och kollade på några alternativ. Hon hittade en modell som passade henne bra. Idag var min man och köpte cykeln och gissa om hon blev glad när han kom hem. Hon klädde genast på sig och for iväg på en tur, hela hennes kroppsspråk visade på total glädje och frihet.
Jag känner igen den känslan från den tid då jag var i hennes ålder, den långa väntan och längtan efter att få ta fram cykeln, så jag förstår hennes lycka. Det var som om jag såg mig själv i henne, vi var två glada flickor.
Ja, visst var det härligt när man fick ta fram cykeln! Vi var ju inte precis först på kvarteret med att ta fram dem, mamma tyckte alltid att det var för höga snödrivor... Nu för tiden är det fortfarande kul att ta fram cykeln, men man får ju så ont i rumpan. Inte kommer jag ihåg att man fick det när man var liten :-)
SvaraRaderaNä du Malin, jag hade aldrig ont i rumpan förr men nu för tiden känns det som om sadeln sitter kvar fast man har stigit av cykeln. :-)
SvaraRaderaKul att höra att du känner dig piggare.
SvaraRaderaDet är en speciell känsla med årets första cykeltur.När jag var barn brukade jag och mina kompisar packa en picknickkorg och fara och sätta oss i en solbacke och fika.Ibland var det inte så långt hemifrån, men vilken frihetskänsla det var.
/Kram från Helen
Tänk vad många mil vi har cyklat tillsammans när vi var barn:-)! Saknar dig...
SvaraRadera