Reflektioner..

Många gånger ställer jag mig frågan om varför just jag skulle drabbas av cancer, men varför skulle jag inte göra det? Det finns nog ingenting/ ingen som kan styra över det. Forskningens framgång visar på att vi alla kan leva eftertänksamt och påverka/ reducera risken att drabbas men alla kan få det. Alla vet vi att vissa faktorer är rent skadliga för kroppen, men det är konstigt hur cancern slår olika även på "värsta" renlevnads människan.

Jag funderar inte på om jag har ätit något konstigt eller utsatt mig för farligheter som kan ha gjort skada. Jag ångrar ingenting av det jag gjort i mitt liv. Skulle inte jag vara drabbad skulle någon annan i min närhet kanske bli det. Nu kan jag ta hjälp av min erfarenhet av detta och finnas till för andra som stöd och tröst. Jag lär mig något nytt om mig själv och min omgivning varje vecka.

Idag när jag satt ute på vår altan, invid vindskyddet kände jag ett så härligt lugn. Solen sken och i läan var det varmt, dessutom var jag rejält påklädd. Jag myste, sittandes med en bok i mina händer. Snön yrde våldsamt i böljande stråk över takåsen, men inte direkt på mig. Jag blundade, solens strålar värmde och snön nästan skvittrade i mitt ansikte, för flingorna hann smälta innan de landade i mitt ansikte.
Eftersom jag blundade så kunde det nästan jämföras med en sommardag när det är så varmt att man duschar lite vatten med en duschflaska för att svalka sig. Jag hörde inte vinden ila, utan fåglarnas kvitter och drömde mig bort. Jag ryckte till och boken gled ur mina händer. Det var några sekunders totalt lugn som var helt underbart.

Jag tjatar mycket om min sommarlängtan, men självklart tycker jag om alla årstiderna. Idag upptäckte jag att det går att uppnå känslan ändå, vilken ger mig ännu mer styrka för framtiden.

Framtiden kommer av sig själv, men framstegen får vi göra själva.