Febrig helg

Det var ett tag sen sist. Detta har hänt:

Under torsdagen 4/2 hade jag fortfarande lite problem med magen, inte så farligt. Värre var det med munnen, jag hade jätteont i svalget och i ena käken. Kunde inte öppna munnen helt. Trodde det var tänderna som spökade efter cellgiftet. Har en envis visdomstand som vägrar visa sitt hela jag utan leker en tittut lek med de andra tänderna genom att gömma sig halvt i tandköttet. Senare på kvällen mådde jag sämre, mer värk och frös.

Efter en varm dusch tog jag feber, 37,4. Oj, lite mer än normalt eftersom min feber gräns är 37,3. En timme senare kl. 22.00 hade tempen stigit till 38,5 vilket innebar att det var bara att meddela akut mottagningen att vi var på väg in och åka dit. Eftersom det är jätteviktigt för mig att kontakta sjukvården vid 38 graders feber så fanns det ingen tvekan. Om man skulle ignorera detta kan det få mycket svåra konsekvenser, livshotande till och med, man kan få en väldigt farlig blodförgiftning. Det gäller att hålla koll på de vita blodkropparna och dess värde.

Väl framme på Sunderby Sjukhus akutmottagning fick jag direkt gå in i ett rum, träffa en AT läkare och sköterska. Blodproverna visade på väldigt låga värden på de vita blodkropparna. Blodtryck, puls och syre upptag var perfekt. Eftersom värdena var så låga blev jag inlagd på en gång. Jag skulle få antibiotika för att ta död på infektionen och stabilisera värdena.

Blev inlagd på avd. 33 i en sal för tre patienter. Tur att jag har venporten, det gick lätt att koppla på dropp och antibiotika. Skulle få 3 påsar antibiotika/ dygn. Det var full rulle på avdelningen den natten, först kom en patient, men hon flyttades fort, efter det fylldes bägge sängarna av nya patienter. Sov hårt emellanåt, men vaknade lätt av alla ljuden.

Fredag 5/2 togs nya prover. De visade sig vara alldeles för låga, så jag var tvungen att stanna ett dygn till. Mina resultat faxades till NUS och min forskningssköterska. Hon ringde hem och frågade oroligt var jag var, men blev lugn när min man berättade att jag redan var inlagd på Sjukhuset. Fredagen var mycket långtråkig. Hade fortfarande ont i munnen, fick träffa tandläkaren för att undersöka visdomstanden. Hittade inget problem men den satt alldeles för dåligt till så jag ska få komma till röntgenavdelningen och ta ordentligt med bilder. Fick med mig ett bakteriedödande munvatten som ska hjälpa mig. Det fungerade bra, värken släppte på eftermiddagen tack vare det och antibiotikan.
Tiden går ändå rätt fort, tyvärr hann jag inte packa med mig så mycket men som tur var hittade jag en tidning med massa olösta korsord och så hade jag min skrivbok med mig. Jag läste, löste korsord, skrev och ritade. Mina sänggrannar fick åka hem på eftermiddagen, direkt efter kom det in två nya tjejer i salen. Jag fick feber igen och var tvungen att stanna till dagen därpå.

Lördag 6/2 togs nya prover. Fortfarande var de för låga, herregud vilken tid det tog att bli bättre. Kände att jag hade lite förkylningskänsla i bihålorna, lite svullen, snuva och feber (igen). Den här natten hade jag sovit väldigt bra och hårt. Jag märkte inte ens när de var in och bytte påsarna för droppet och antibiotikan Tur är i alla fall att jag hade matlust, tyvärr var kvalitén på maten väldigt varierande men ok. Jag ringde min man och bad han komma med lite ombyte, mineralvatten, min bok och godis. Det skulle bli ytterligare en övernattning så då ville jag ha något gott.
När min man kom så hann vi bara sitta ned en stund, sen skulle jag byta avdelning. Akutavdelningen skulle få in fler patienter och behövde min plats, så jag flyttades till kirurgavdelningen där jag fick ett eget rum med TV. Helt perfekt nu när det var Melodifestivalen. Tiden gick fort den kvällen med TV, kvällsfika och godis. Fick feber på kvällen igen, tog panodil och svettades. Herregud vad jag längtade hem.

Söndag 7/2, äntligen hade värdena stigit och de hade stigit rejält. Så jag skulle få åka hem. Åt lunch och packade ihop. Har lärt mig att detta kommer nog att hända några gånger till så jag kommer att ha en väska packad och klar där hemma, så det är smidigare att åka in nästa gång.

Under tiden jag väntade på min man så passade jag på att säga farväl och på återseende till min droppställning. Jag kallade honom Fido. Han har varit en så nära och trofast vän. Vi gjorde allt tillsammans, sov, åt, duschade och gick på toaletten. En riktigt sann vän har han varit och vi ses säkert igen. Det var så skönt att få komma hem. Vilket fantastiskt fint väder det var, soligt och skönt. Tog en mycket kort promenad bara för att få lite luft. Nog märks det att jag inte har varit utomhus på över en och en halv vecka, blev andfådd och trött för ingenting.

Jag vill avsluta med att berömma den svenska sjukvården. För min del har allt fungerat mycket bra och jag är så glad och tacksam för det. Personalen är så otroligt kompetent både yrkesmässigt och socialt och jag beundrar dem för deras insatser. Tack vare dem har jag stått ut att vara inlagd hela helgen.

På återseende...........